nystart
fick ett ryck och ville börja blogga igen :) Ibland är det rätt skönt med en sida som man kan skriva av sig på om man känner för det, och att man själv väljer om man vill läsa eller inte!
mycket har hänt i mitt liv det senaste året, och det visade sig att 2010 skulle bli mitt värsta år någonsin. Den 7 april fick vi veta att min mamma hade magsäckscancer med metastaser på äggstockarna och ryggraden, och självklart kom det som en stor chock för oss alla. Hon hade problem med att äta mat, så hon gick till doktorn x antal gånger men fick bara utskrivet magsyrehämmande och rådet att undvika hårdsmält mat och mat som innehåller mycket fett. Ryggproblemet kom i samband med att hon skottade snö, och det var krångel med sin mens. Hon trodde såklart att mensen berodde på att hon hade hamnat i övergångsåldern och ryggproblemet helt enkelt handlade om att hon hade överbelastat ryggen, men det visade sig att allting hängde ihop.
30 april fick vi veta det mest fruktansvärda en människa kan få veta. Onkologen i Gävle gav henne två månader kvar att leva, trots detta så började dom med cellgifter och strålbehandlingar, för att dämpa förloppet.
Efter 6 veckors behandling så visade det sig att cellgifterna eller strålningen inte hade hjälpt nånting, tumörerna fortsatte att växa, så hon fick lindrande vård hemma. Jag trodde inte att livet kunde bli mycket värre än vad det redan var, men ack så fel jag hade. Det var rent ut sagt VIDRIGT att se sin mamma på 49 år sakta tyna bort från oss, tumörerna fortsatte att sprida till hjärnan, så dom sista dagarna visste hon inte vem man var.
23 juli kl 01.10 så somnade hon in med sin familj omkring sig. Cancern hade än en gång vunnit i detta krig, men mamma var en stark soldat, hon ville vara stark inför oss.
Imorgon är det 10 månader sedan och jag kan inte förstå hur tiden kan ha gått så fort.
Jag tänker på dig varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Du är min förebild.
Om du bara visste hur mycket jag saknar dig! Önskar att du är med mig varje dag, önskar att man kan prata med dig, önskar att du kunde komma tillbaka till oss på jorden, där du hör hemma.
mycket har hänt i mitt liv det senaste året, och det visade sig att 2010 skulle bli mitt värsta år någonsin. Den 7 april fick vi veta att min mamma hade magsäckscancer med metastaser på äggstockarna och ryggraden, och självklart kom det som en stor chock för oss alla. Hon hade problem med att äta mat, så hon gick till doktorn x antal gånger men fick bara utskrivet magsyrehämmande och rådet att undvika hårdsmält mat och mat som innehåller mycket fett. Ryggproblemet kom i samband med att hon skottade snö, och det var krångel med sin mens. Hon trodde såklart att mensen berodde på att hon hade hamnat i övergångsåldern och ryggproblemet helt enkelt handlade om att hon hade överbelastat ryggen, men det visade sig att allting hängde ihop.
30 april fick vi veta det mest fruktansvärda en människa kan få veta. Onkologen i Gävle gav henne två månader kvar att leva, trots detta så började dom med cellgifter och strålbehandlingar, för att dämpa förloppet.
Efter 6 veckors behandling så visade det sig att cellgifterna eller strålningen inte hade hjälpt nånting, tumörerna fortsatte att växa, så hon fick lindrande vård hemma. Jag trodde inte att livet kunde bli mycket värre än vad det redan var, men ack så fel jag hade. Det var rent ut sagt VIDRIGT att se sin mamma på 49 år sakta tyna bort från oss, tumörerna fortsatte att sprida till hjärnan, så dom sista dagarna visste hon inte vem man var.
23 juli kl 01.10 så somnade hon in med sin familj omkring sig. Cancern hade än en gång vunnit i detta krig, men mamma var en stark soldat, hon ville vara stark inför oss.
Imorgon är det 10 månader sedan och jag kan inte förstå hur tiden kan ha gått så fort.
Jag tänker på dig varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Du är min förebild.
Om du bara visste hur mycket jag saknar dig! Önskar att du är med mig varje dag, önskar att man kan prata med dig, önskar att du kunde komma tillbaka till oss på jorden, där du hör hemma.
Kommentarer
Postat av: Sara
Åh gud, vill inte ens veta hur otroligt hemskt det måste varit. Du är stark Anna!
Postat av: Anna
Tack så mycket Sara <3 dina ord värmer.
Trackback
